Det första dokumenterade fallet av vad som troligtvis var DID är från 1584. Jeanne Fery hade multipla personligheter med egna namn, personlighetsdrag och kroppsspråk. De hade liknande roller som är typiska för DID - småbarn, självhjälpare, beskyddare och interna förövare. Hon hörde dem inuti huvudet och de kunde ta över kroppen. Hon hade även ätstörningar, självskadeproblematik och konversionssyndrom/somatoformt syndrom. Som barn hade hon varit utsatt för fysisk misshandel och troligtvis även sexuella övergrepp. Allt det här finns dokumenterat i och med exorcismerna hon genomgick. Man såg det alltså som en andlig besatthet.

Från 1623 finns ett liknande fall. Syster Benedetta var en nunna som var "besatt" av tre änglapojkar. De tre pojkarna hade olika röster, dialekter och ansiktsuttryck. Syster Benedetta hade amnesi och liksom Jeanne även ätstörningar och självskadeproblematik. Hon hade även problem med kronisk smärta. Hennes föräldrar hade visat tecken på att även de eventuellt hade dissociativa störningar. Pappan dog när hon var 9 år gammal och Benedettas symptom blev "okontrollerbara" och hon sattes i kloster. En av änglapojkarna var fast i åldern 9 år.

Den man tror var den första att bli diagnostiserad var Louis Auguste Vivet år 1882. Det är lite oklart om diagnosen var "hysteri" eller vad man kallade "double personality disorder", båda verkar nämnas i journalanteckningar.  Louis misshandlades som barn och hade vad man kallade "hysteriattacker" där han sedan bytte personlighet samt upplevde amnesi. Som 17-åring var han inlagd på sjukhus under lång tid då han förlorat känseln i benen efter ett ormbett. Efter en månad på sjukhuset fick han en attack som ska ha varat i 50 timmar, och efter det mindes han inte några av läkarna eller medpatienterna från den senaste månaden. 10 olika personligheter identifierades hos honom under de kommande åren. 

Det råder dock olika åsikter hos yrkesverksamma idag om hur många delpersoner han hade eller om han ens hade några. Ingen av dessa fall går att bevisa och det kommer alltid finnas olika åsikter om dem.
Andlig besatthet användes länge som en förklaring för symptomen och "behandlingen" var då exorcism.

Under slutet av 1700-talet - början av 1800-talet började det komma medicinska termer som "exchanged personalities" och "double personality disorder". Mot slutet av 1800-talet kom "hysteri" i lite olika varianter. Alla dessa verkar ha använts under slutet av 1800-talet.

Louis Auguste Vivet, som nämndes tidigare som den första som diagnostiserades (1882), benämndes i tidiga journalanteckningar som att ha "double personalities". Ibland skrevs att det fanns just två delpersoner, men vissa anteckningar visar på att det var fler. Man misstänker att läkarna försökte hålla ner det till endast två delpersoner i journalen för att han skulle passa in på just den diagnosen. Samma sak finns dokumenterat från andra fall på den här tiden. Senare ändrade man sig till att de hade "hysteri" och då började fler delpersoner antecknas.

Dr Jean Martin Charcot anses av vissa vara den som upptäckte DID under 1880-talet. Han kallade det då för "hystero-epilepsy". Forskningen kring dissociation kan sägas börja i och med Pierre Janets (1889) beskrivning av att trauma tycks vara en förutsättning för dissociation. Även James, Charcot, Breuer, Freud och Jung skrev om dissociation. 1896 presenterade Freud sin förförelseteori. Tanken att de hysteriska patienterna hade utsats för sexuella trauman i barndomen var allt för magstarkt för Freuds samtid och han blev förlöjligad. Freud övergav senare sin initiala teori att trauman och sexuella övergrepp i barndomen var orsaken till hysteri mot att barnet ville ha sexuella kontakter med sina föräldrar. Enligt detta synsätt är barnets minnesfragment dessutom önskefantasier.

Pierre Janet höll dock fast vid sin ståndpunkt att hans patienter som uppvisade hysteriska symptom hade utsatts för trauman och övergrepp i barndomen. Janet utvecklade även sin teori med att traumatisering beror på att vi inte kan hantera en situation  med överväldigande hot och fara. Vi blir hjälplösa och utvecklar ett tillstånd av så stark skräck  att våra känslor inte kan lagras i minnet. Den traumatiserande erfarenheten försvinner inte, utan lever kvar som en omedveten fixering i vårt medvetande där den fortsätter påverka vårt liv och vår handlingar. Det blir då svårt att organisera och strukturera medvetandet. Det här tänkande har bland annat genom Onno van der Hart (1989 och framåt) fått en ränessans och ligger nu till grund för delar av teorin om strukturell dissociation. 

1918 myntades termen "hysterical psychoneurosis", som senare kom att användas i den första DSM-manualen 1952. Vi kan tyvärr inte hitta vad det exakta namnet på svenska var. I Sverige använder vi ICD som diagnosmanual istället för DSM. Vi har inte hittat något om de tidigare termerna i ICD då våra källor är från länder som utgår från DSM. 

1968 kom DSM-II ut och där ändrades namnet till multipel personlighetsstörning. 1994 ändrades namnet till dissociativ identitetsstörning när DSM-IV släpptes. Men namnet multipel personlighetsstörning hänger tyvärr kvar en del, särskilt i film och tv, och då även i saker som producerats långt efter namnändringen. Många tror fortfarande att det är namnet på diagnosen. Och många blandar ihop den med schizofreni. 

Mellan 1880 och 1920 var DID, under olika "hysteri"-relaterade namn, något som diagnostiserades och diskuterades relativt mycket inom vården. Man kan säga att det var en populär diagnos.

Runt 1910 introducerades schizofreni som term (efter att tidigare ha kallats "dementia praecox"). 1927 hade schizofreni ökat drastiskt som diagnos, medan DID/"hysterical psychoneurosis" hade minskat i samma takt. Schizofreni var nu en populär diagnos, och DID var inte det. Hur många som faktiskt hade respektive sjukdom ändrades såklart inte, men både innan och efter det skiftet har säkerligen en hel del personer blivit feldiagnostiserade.
Originalbeskrivningen av schizofreni innehöll multipla personligheter som symptom. Men även efter att delen om multipla personligheter togs bort från beskrivningen fortsatte de två att blandas ihop. Det kan delvis ha att göra med den tidigare beskrivningen, men också att ordet schizofreni översätts till delat sinne, eller split mind på engelska. Det man menade med namnet var inte delat som i flera personligheter, utan en delning mellan logik och känslor. 

Enligt en undersökning av National Alliance on Mental Illness tror 64% av USA:s befolkning att schizofreni inkluderar multipla personligheter. 
Ur ett vårdperspektiv kan det finnas likheter i tillstånden som utgör en risk för feldiagnostisering, till exempel att man vid båda kan höra röster. Schizofreni var länge (och är kanske fortfarande) den "mer populära" av dem och är kanske därför mer tillgänglig/top of mind för vårdpersonal att gå till när de fått veta att en patient hör röster. Idag vet ändå många vårdgivare att hur rösterna hörs, dvs om de kommer inifrån eller utifrån huvudet, vad de säger och hur patienten uppfattar dem spelar in i om det är en psykossjukdom eller dissociativ störning det handlar om.